Den 17 september 1809 slöts freden i Fredrikshamn och fredstraktaten ratificerades 13 oktober.
Detta var kriget mot ryssarna. Den allra sista striden utkämpades utanför Piteå 25 augusti 1809. Freden beseglade Finlands öde och gjorde skilsmässan från Sverige slutgiltig och definitiv. Innan den definitiva punkten för gränsförhandlingarna sattes återstod ännu några omdiskuterade platser längs den långa gränsen, där man inte var sams om sträckningen.
Denna stad skulle kallas Carl-Johan stad. Detta var ett byråkratiskt fiasko från början till slut. 1818, då åtta år hade gått, vann sammanlagt 20 personer burskap i staden, men mycket få flyttade in. I december 1821 blev Haparanda by köping. Haparanda by nyttjades tidigare till stor del som betesmark av borgarna i Torneå. Men nu satte den nya köpingen igång med torrläggningsarbeten och staden började att ta form. Mer än 30 år efter staden Haparandas (f. d. Carl Johan stad) grundläggning bodde fortfarande ingen där, medan köpingen oavbrutet ökade sin folkmängd. Sommaren 1842 ansökte därför borgerskapet om stadsrättigheter för köpingen, vilken tillstyrktes av landshövdingen. Judiciellt borde dock staden sortera under Nedertorneå och Karl-Gustavs häradsrätt. Stadens förvaltning skulle däremot skiljas från de båda socknarnas genom att man utsåg en municipalstyrelse och stadsfäste ett reglemente. Köpingen borde få ta över staden funktion och beviljas stapelstadsrättigeter. Så blev det också.
Kunglig Majestät utfärdade en kungörelse om överflyttning av stadsrättigheterna till Haparanda köping den 10 december 1842. Samtidigt upphävdes kungörelsen om Carl-Johans stad 1812. Därmed hade en säregen stadshistoria nått sitt slut efter 30 år. Landshövdingens rekommendationer om stadsstyrelse, reglemente osv. accepterades till alla delar av Kunglig Majestät. Reglementet stadsfästes dock inte förrän 1845. När Haparanda hade upphöjts till att bli stad beordrade konungen 1844 att en byggnadsordning skulle upprättas, vilket också skedde. Den fastställdes av Kunglig Majestät i juli 1846. I byggnadsordningen klargjordes vilka krav som skulle ställas på allt byggande, och den var mycket detaljerad. Boningshusen fick ej göras högre än två våningar. Alla fönster skulle så långt som möjligt sitta på lika avstånd från varandra, mellan husen skulle sättas vackra plank, 3 ½ alnar höga, med mera.
Byggnadsordningsbestämmelserna kan anses vara nästan lika ingående och noggranna som våra dagars krav på byggande. Haparanda har skonats från omfattande bränder och i stadskärnan finns idag många äldre byggnader bevarade, liksom stadsplanemönstret från 1828. Norra och södra delarna av nuvarande Haparanda var egna kommuner fram till 1967 - Karl Gustav respektive Nedertorneå kommuner.
Sammanfattningsvis var Torneå en av Nordkalottens mest kända marknadsplatser redan under medeltiden. Torneå stad grundades 1621 och växte till en stor handelsstad. Vid krigsåren 1808-09 slöts ett fredsavtal i Fredrikshamn 1809 och Sverige förlorade hela Finland genom en ny gränsdragning som drogs längs Torne- och Muonio älvar. Haparanda by som låg på andra sidan av Torne älv blev efter freden en köping 1821 och fick stadsrättigheter 1842. Torneå stad och Haparanda blev "systerstäder". Riksgränsen mellan städerna har alltid kallats för "världens fredligaste gräns". Tack vare släktskaps- och vänskapsförbindelser samt gränshandel har en gemenskap bibehållits genom årtionden.
